Det är alldeles utmärkt att studenter vill utbilda sig till industridesigners, men Mats Lindoff, teknisk chef hos Sony Ericsson, sammanfattade problemet på ett bra sätt: "Vi behöver en industridesigner på femton ingenjörer, inte tvärtom".
Det här blev något av huvudfåran i en ovanligt bra paneldebatt om kompetensförsörjning på Elektronik/EP 2008. Alla deltagare var rörande överens om att vi har ett problem med att locka elever till ingenjörsutbildningarna. Organisationen Sveriges Ingenjörer har räknat fram att bristen kan uppgå till 50 000 ingenjörer om 12 till 15 år, men som Peter Larsson från Sveriges Ingenjörer säger: "Det är inte en brist som kommer att synas. I stället försvinner arbetsuppgifterna från Sverige".
Att det här stämmer med verkligheten kunde Mats Lindoff intyga. Han såg inga större problem för Sony Ericsson att flytta ut verksamhet från Sverige. Men det är klart - för Sverige är det ett desto större problem.
Orsakerna till att det är så svårt att locka svenska studenter till ingenjörsutbildningar är många, men mycket leder tillbaka till en felaktig mediabild. Ingenjörsyrket uppfattas som tråkigt och inte mycket från skola eller media görs för att påvisa motsatsen. Här var nog Anders Johnson, politiskt sakkunnig på utbildningsdepartementet, den som talade mest klarspråk och den som var mest kritisk, framför allt mot TV. Han ville också se en satsning på naturvetenskap redan i förskola och lågstadium.
Debattdeltagarna var Anders Johnson, politiskt sakkunnig på utbildningsdepartementet, Mats Lindoff, teknisk chef för Sony Ericsson, Peter Gudmundsson, rektor på KTH och Peter Larsson, Sveriges Ingenjörer. Debattledare och moderator var Ulf Wickbom.
Klockan är egentligen alldeles för mycket, men min katt sover så gott i knät att jag inte har hjärta att flytta på henne. Samtidigt orkar jag inte riktigt starta ATCA-artikeln som ligger näst i tur.
Så det får bli en stunds gnäll om digitala rättigheter i stället. DRM, Digital Rights Management, låter snällt och obetydligt, men ställer redan till förvånansvärt mycket problem i moderna datorer (i första hand Vista-baserade). Och vi har bara sett början ännu.
Alltsammans började när datorindustrin (framför allt Microsoft) fick en vision. Visionen gick ut på att PC-datorn skulle bli centrum för all form av multimedia: video, ljud och bilder. All information skulle kunna flöda mellan PC-dator, handdator, TV-apparater, ljudanläggningar och MP3-spelare. Och i mitten finns PC_datorn.
Egentligen är det här inte så svårt. Med tillräckligt snabba lokala nätverk går det att skicka information snabbt nog och video-, ljud- och bildstandarder går att komma överens om. Men det finns ett stort problem – hur hindrar man illegal hantering av copyrightskyddat material?
För att få med mediemogulerna i Hollywood lät man helt enkelt skivbolag och filmindustri få sista ordet när det gällde att definiera ett system som skulle garantera att inget hanterades på fel sätt, och här gick allt snett. För det säkerhetssystem som växte fram offrade allt – effektförbrukning, prestanda och datorsäkerhet – för att göra PC-datorn till en säker BlueRay-spelare.
Det grundläggande problemet är att PC-datorn är en öppen arkitektur, med öppna gränssnitt. Det har alltid varit PC-datorns stora fördel, men i DRM-sammanhang är det en våldsam nackdel.
För det är svårt nog att tillverka en dedicerad BlueRay-spelare som inte går att knäcka. Det löser man genom att undvika alla former av tillgängliga internbussar. Helst skall allt finnas i ett enda chip, då behöver man bara bekymra sig om HDMI-kontakten och HDMI-gränssnittet. Redan det är komplicerat, men lösbart.
I en PC-dator finns massor av internbussar och massor av yttre gränssnitt. För datoranvändare är det viktigt att gränssnitten är så enkla och effektiva som möjligt och helst skall det gå att använda samma drivrutiner till flera olika gränssnitt. Det sista man önskar sig som datoranvändare är ännu fler svårförklarliga eller oförklarliga fel eller ökad onödig komplexitet.
För att göra en PC-dator till en säker BlueRay-spelare måste alla gränssnitt krypteras. Enkla och rättframma digitala gränssnitt måste bytas mot komplicerade och krypterade anslutningar. Alla de vanliga digitala utgångarna (DVI, S/PDIF etc) måste kunna kopplas ner när någon form av skyddat material används. Man måste kunna garantera att de digitala data som överförs i datorn inte kan kopieras.
Det här är inte lätt. Som någon (Bruce Schneier) uttryckte det: "Att försöka göra digitala filer omöjliga att kopiera är som att försöka tvinga vatten att inte vara vått".
Det här är i alla fall en orsak till att Vista är så långsamt. Ett evigt krypterande/dekrypterande av data kräver massor av prestanda (och batterikapacitet). Komplexiteten i DRM-systemet gör att nya grafikkretsar blir onödigt komplicerade och effektkrävande (drabbar inte bara Vista). Och idén med "tilt-bits", där operativsystemet letar spikar och spänningsfall och tolkar dem som intrång, ger minskad datorsäkerhet.
Så frågan är om det är värt att lägga halva effektförbrukningen på ett system som i de allra flesta fall bara ställer till elände? Skulle inte datorer med halva vikten och dubbla batterilivslängden vara ett bättre mål. Vill man kunna spela skyddade BlueRay-filmer i en dator är det förmodligen både billigare och strömsnålare att bygga in ett parallellt BlueRay-chip som kommunicerar direkt med skärmen (via HDMI?).
Jag råkade bli en passiv åhörare en dag på tunnelbanan till en diskussion mellan två yngre nyblivna utesäljare (yrket kom jag på efter ett tag) om vilka förmåner de skulle kräva i sina stundande jobbförhandlingar.
Jag kunde inte låta bli att för ett ögonblick drömma mej själv tillbaka en sisådär tjugosju och ett halvt år när jag själv skulle till och träda in i utesäljarrollen. Visserligen var det andra tider, bransch var ung och helt andra förutsättningar gällde, men ändå. Då var en två år gammal Ford, en MTD , en datalista över kunder i ett speciellt område, en budget och ett "lycka till" ett under av LYCKA.
Jag väcktes ur min dröm i samma ögonblick då de yngre var överens om sin kravspec, att de åtminstone skulle ha varsin Chrysler 300, varsin Ericsson P1:a, varsin Sony VGN-TZ21XNB laptop, minst fem redan upparbetade key accounts och bonus på all fakturering.
-Skojar de med varandra, far det genom mitt huvud. Nejdå, det var på fullaste allvar. Och det var stor bil med många hästkrafter, mycket pröjs, lite jobb och mycket lullull som imponerade bäst och mest i trakterna kring Stureplan, det stod också klart. Jag öppnade munnen men bet mej själv i tungan och tänkte enbart kommentaren för mej själv "V.D. inom ett år, då?", och vad hör jag då?
-Vi får inte glömma att se till att vi får en utstakad plan till VD och Sales Manager också.
I detta ögonblick var det en rackarns tur att det var dags för mej att kliva av tunnelbanan annars hade jag nog sagt något riktigt opassande som grinig gubbe jag kan vara ibland. Vart tog entrepenörerna vägen, de som en gång var med och formade distributionsbranschen, när det enda, och fortfarande, bästa sättet att skapa och göra nya affärer var ute hos kund?
Jag drog mej till minnes en annan händelse som utspelade sej i Åre, mitten på åttiotalet. Ett företag hade budgetmöte och ett välkommet avbrott i siffertrillandet var en stunds skidåkning dagen innan budgeten skulle sys ihop.
Det var en hel bukett av nyinköpta och välputsade lagg som radades upp straxt innan starten i Skistarbacken. Solen gnistrade som diamanter på samtliga skidor utom ett par som stod parkerade lite mer på sidan. De hade nog varit gröna en gång i tiden men det som drog åt sej största uppmärksamheten var faktumet att det var ett par midiskidor med fångremmar (detta var åren när skidorna skulle vara ens egen längd + 15 centimeter) och de var förmodligen 70-talare också. "Far out" hördes det eka mellan bergen.
Ägaren fick utstå en del smädelser och också ett antal handikappförslag för brist i material men den unge mannen stod på sej och menade att dessa skidor var de enda och de bästa han ägt och dom skulle minsann duga.
Det skulle köras två åk och den som hade minst skillnad i tid mellan åken skulle koras till segrare. Det gick ett svagt sus genom gruppen och katalogen när midiskidorna och fångremmarna med ägare kom i mål på särklass snabbaste tid i det första åket. Ett visst mått av prestige gick genom sällskapet och nu skulle minsann midiskidorna, inte åkaren, sättas på plats. Slutet på historien är ju naturligtvis självklar. Midiskidorna med sina fångremmar gör ett andraåk som skiljde sej endast tre sekunder från det första åket och vann hela övningen. I en kommentar vid målfållan sade ägaren ""Det är ju precis som att sälja komponenter. Det är arbetsinsatsen som ger resultatet, inte utrustningen".
Vart tog då entrepenörerna vägen, egentligen? Någon skrev en gång att gudar aldrig dör, att de bara tynar bort när folk slutar tro på dem eller glömmer bort dem. Men det händer också ibland att de gör sig påminda för att slippa bli namnlösa röster som driver med vinden ute i ödemarkerna. Kan det kanske vara så?
Det analoga mobilnätet NMT 450, som drivits av Telia Sonera, är taget ur bruk. Äntligen, säger nog många och majoriteten av dessa många har nog bara sett en NMT telefon på bild. Nedsläckningen skedde på självaste nyårsnatten och det var säkert någon glad NMT-användare som inte var medveten om detta och missade någon nyårshälsning.NMT 450 var det första mobila systemet i Sverige som nådde en stor marknad. Det aktuella frekvensutrymmet i 450 MHz-bandet var mycket lämpat att erbjuda god yttäckning, vilket gjorde NMT 450 till det system som haft bäst täckning i glesbygd. Frekvensutrymmet som det analoga NMT 450 disponerat kommer nu att användas för ett digitalt mobilnät.
Jag fick min första mobiltelefon (MTD) 1980, en SRA med ett (ITT) Schadow tryckknappssystem som min chef på den tiden gärna tog åt sej äran för att ha designat in. Imponeringsfaktorn på bekanta var i alla fall naturligtvis stor. Den var ju långt från bärbar och min tjänstebil en Ford Granada så att knyta fast bärremmar runt hjulaxlarna för att få den bärbar var inte att tänka på. Trots denna brist på features så var den en kär vän i ett antal år med ett stort underhållningsvärde eftersom det hela var ett öppet system på den tiden. Det gick till så att, beroende var man befann sej i landet, man tryckte in anropskanalnumret och inväntade den beslöjade rösten som alltid sade: -Varifrån? Innan man började tänka för mycket på hur kvinnan bakom DEN rösten kunde se ut så rapade man upp sitt "mobilnummer" och fick då en ny kanal. Väl inne på denna kanal fick man ange vilket nummer man ville till och så blev det en handshake med det numret. Befann man sej i utkanten av området fanns alltid växeltelefonisten där och skiftade kanal. Systemet var nog avsett för att användas när man stod stilla med bilen eftersom apparaten satt rätt långt ner men som den stressade säljare man var, åtminstone till en början, så skulle det minsann pratas under färd och jag måste väl erkänna att det uppstod en del incidenter i de uppländska skogarna som jag är glad att jag klarade mig levande ifrån. Som mest spännande var det när jag hade misstänkt kabelbrott på sladden till luren och höll den samma med vänsterhanden, fixerade kabeln med högerhanden för att kunna prata och samtidigt utvecklade min körteknik med knäna. Man lärde sej också snabbt var mottagningsförhållandena var bra och var de hade sämre mottagning. En intressant syn i sportlovstider var backen upp från Sälen by till Lindvallen. Varenda mötesplats och parkeringsficka i den var fylld, ibland dubbelparkerad, med bilar med den konstiga lilla antennen på ena bakflygeln. Den backen var under ett antal år den enda platsen där det gick att få kontakt med yttervärlden. Underhållningsvärdet nämnde jag tidigare. Det uppstod när man tröttnade på att lyssna på radion och istället zappade runt bland kanalerna och där kunde man, jag lovar er, träffa på konversationer som min gamla konfirmationspräst inte skulle vilja få reda att jag lyssnade till. Favoritkvällarna för detta i mitt distrikt var fredagar på väg mot Stockholm eller Göteborg och onsdagar samt torsdagar på E4 mellan Norrköping och Linköping. Många nasare på den tiden bokade hotellrum efter hotellens danskvällar, om ni förstår vad jag menar, och sjömansuttrycket "en flicka i varje hamn" fick helt plötsligt en ny innebörd. Må du nu vila i frid, NMT450!
Jag har många gånger gnällt på att nya versioner av program och operativsystem är onödigt stora, långsamma och i och med det prestanda- och effektkrävande. Trots att en modern PC är minst tusen gånger snabbare än en åttiotals-PC märks det inte vid användningen. Och idag fick jag vatten på min kvarn.
Hal
Licino jämför på hemsidan HubPages (hubpages.com) en gammal Mac Plus från 1986 (8 MHz 68000-processor, 4 Mbyte RAM och 40 Mbyte hårddisk)) med en modern PC med dubbla processorkärnor (Athlon 64 X2 4800+), 1 Gbyte RAM och 120 Gbyte hårddisk. Operativsystemet är i Apple-fallet Apples System 6.0.8 och i PC-fallet Windows XP Pro. I bägge fallen var datorerna nyinstallerade, med bara de program som krävdes.
Den modernare datorn har alltså en processor som är mellan 1000 och 10 000 gånger snabbare än den gamla 68 000-processorn. I början av åttiotalet klarade man ju inte att göra en instruktion per klockcykel. Skillnaden är alltså betydligt större än man kan tro utifrån klockfrekvensen. 68 000-processorn gjorde uppskattningsvis drygt en halv miljon instruktioner per sekund.
Testen gick ut på att köra några av de vanligaste programmen på det sätt som de normalt sett används. Det innebar i bägge fallen Microsoft Word och Microsoft Excel. I Mac-fallet Word 3.01 och Excel 1.5. I PC-fallet Word och Excel ur Office 2007.
Sedan mätte man hur lång tid det tog att starta datorerna, hur lång tid det tog att dra igång programmen och hur lång tid olika viktiga operationer tog. I Word-fallet mättes t ex sök&ersätt, öppna fil, klipp&klistra, scrollning, fördröjning vid skrivning och ordräkning. I Excel-fallet mättes tiden för att autoformatera, fylla ett antal celler, editera celler, addera, scrolla och zooma.
Naturligtvis har de tjugo år nyare versionerna av programmen fler funktioner, men de flesta är inte nödvändiga i normalt arbete. Word 3.01 är fortfarande en utmärkt ordbehandlare, som klarar alla vanliga uppgifter. Samma sak gäller Excel 1.5.
Resultatet blev att den gamla Mac-datorn slog den nya PC-datorn i åtta av nio tester. Skillnaderna var för det mesta ganska små, utom när det gällde att dra igång datorn. Där startade Mac-datorn på 11 sekunder, medan det tog över en minut att dra igång Windows XP på den mer än tusen gånger snabbare datorn.
Har då en sådan här jämförelse något värde? Ja självklart har den det. Idag talar alla om energibesparing och energiförbrukningen i en dator är till övervägande del beroende av klockfrekvens och minnesstorlek. Tusen gånger högre klockfrekvens innebär i runda slängar en miljon gånger högre dynamisk effektförbrukning. En del kan man lösa genom att variera klockfrekvens och matningsspänning hos datorer, men det är ändå maxprestanda som styr.
Dessutom finns det en parameter till. Större program innebär fler säkerhetsläckor. Ett operativsystem som är 15 000 gånger större (Windows Vista jämfört med Mac System 6.0.8) blir betydligt mycket mer än 15 000 gånger svårare att underhålla, men mycket lättare att hitta bakvägar in i. Samma sak gäller ordbehandlare och kalkylprogram.
Det här innebär naturligtvis inte att gamla datorer var bättre än nya. Hårdvarumässigt var åttiotalsdatorerna rena skräpet jämfört med dagens. Men med rätt mjukvara skulle det idag vara fullt möjligt att tillverka bärbara datorer med verkligt lång batterilivslängd, eller stationära datorer som bara drar några Watt. Och det vore väl inte så dumt.
Och till slut - observera att testen är gjord mot Windows XP. Vista är betydligt mera prestanda- och minneskrävande.
Rätt "timing" blir allt viktigare. Produktlivscyklerna blir allt kortare för konsumentprodukter. Vi märker det även inom industrisektorn där man siktar på att nå vinst så tidigt som möjligt. Det gäller att ha full kontroll på vad som är möjligt att göra och därför skaffa sig så mycket relevant in for mation som möjligt inom aktuella områden. Media får en allt viktigare roll i informationsinhämtningen, men det gäller givetvis att selektera. Själv är jag nog yrkesskadad. Efter att hela dagarna ha producerat tidningsartiklar köper jag gärna och läser tidningar på fritiden, men då helst smala tidningar inom de områden som jag är intresserad av. Jag ser ett ökat behov av selektiv informationsinhämtning och i den bilden finns givetvis webben med som en stark faktor. Tidsfaktorn tränger sig på och tiden mellan frågor och svar måste bli kortare. Interaktivitet har därför varit ledordet när vi nu sjösätter en ny hemsida.
Jag tittade just på Chaplins sista stumfilm, Moderna Tider. Den har 72 år på nacken, men fungerar fortfarande som en symbol för det löpande bandet. Dagens Lean Production har ett betydligt bättre rykte, även om grunden är densamma. Det är tur, eftersom de flesta försök att skapa alternativ till det löpande bandet har visat sig vara ganska ineffektiva. Ett bra (dåligt) exempel på det var Volvos Uddevallafabrik på sjuttiotalet. Nej, Lean Production och ständig förbättring verkar vara det bästa sättet att nå både en effektiv produktion och bra arbetsmiljö. Men det blir nog svårt att göra en lika bra film som Moderna Tider med utgångspunkt från Lean Production. Det får vi väl stå ut med.
Elektronik i Norden går också in i modernare tider. Vår hemsida har inte varit tillräckligt interaktiv och nu tar vi tag i problemet på allvar. Måndag 7 januari (i morgon bitti) drar vi igång en helt ny sida där vi tar hand om allt på egen hand. Det är bara att inse att man måste ha total kontroll över sin egen Internet-verksamhet. Nya idéer måste kunna testas omedelbart, annars blir de inte genomförda. Och det måste gå att göra ganska stora förändringar snabbt. Det har varit en lång resa sedan vi lanserade vår första hemsida för många år sedan. Vi har testat alla möjliga teknologier, men idag är det ramverk baserade på Open Source som gäller. Det känns bra, inte minst med tanke på hur mycket vi (mest janne) skrivit om Open Source de senaste åren. Det är också janne som hittills har gjort det mesta jobbet med hemsidan.
Annars handlar det mesta om Elektronik/EP-mässan just nu. Vi håller som bäst på med mässkatalogen, samtidigt som vi planerar årets första numret av Elektronik i Norden, som också kommer att ha mässfokus. Tack och lov verkar det inte bli någon mer mässa i januari, så man kanske kan se fram emot lite julledighet i framtiden.
Och till slut - idag började mitt barnbarn Amanda att gå. Visst är det fantastiskt.
Mark Rais skriver i senaste Linux Journal, december 2007, om de tio främsta skälen att gå över till Linux på din dator. Javisst det är sanningar för de redan troende men några av skälen är lysande. Du behöver inte lyssna på dina kollegors tjat vid kaffebordet om de ska uppgradera eller installera Vista på sin XP. Du avfärdar enkelt när de frågar dig, jag uppgraderar inte. Jag har bytt till Linux. Eller rådet till dem som fått stämpeln "datakunnig" bland sina vänner. Till dem som får supportsamtal sent på kvällen om hur installerar jag ett nytt antivirusprogram på Vista. Du säger bara att, tyvärr jag vet inte. Jag kör Linux. Störs du av vänner som ska "låna" din laptop. Ställ in skärmläget till kommandoprompten och se hur de kommer tillbaka med din laptop och frågar, hur gör man? Le, säg att du kör Linux och att du inte vet något bättre. De lämnar försiktigt tillbaks din laptop, säger något osammanhängande och skakar på huvudet. Var gör du? Koppla tillbaks din skrivbordsmiljö, kanske är det KDE, och njut.
