Distimöte i Århus hösten 1982 eller våren 1983, där allt kunde hända och allt hände. Det var i efterdyningarna av Falklandskriget, elefantölen beställdes in i multiplar om tolv och personligen var jag bara centimetrar från att lämna detta jordeliv (juste ingress, eller hur, ni kan knappt bärga er till resten kommer, va?).

Visste ni förresten att under den argentinska ockupationen bestämde militärmyndigheterna att införa högertrafik med omedelbar verkan. Falklandsborna fortsatte dock att köra på vänster sida som en protest. Efter ockupationens slut återinfördes vänstertrafik och formel 1 föraren Carlos Reutemann slutade att köra för Williams (från Storbritannien). Rykten anger att det var just Falklandskriget som var orsaken.

• Läs mer »

Uppvärming 1. 

Galenskaperna började redan på nattåget upp. Vi sov tre i samma kuppe och vi somnade nog ganska sött alla tre vid 23-blecket. Tre blev ett återkommande och också magiskt ord för exakt klockan tre öppnas dörren och en konduktör går fram till min kollega i den mittersta slafen och viskar "klockan är tre" varvid personen i slafen vänder sej om och fortsätter sova. Eftersom jag själv sover ruskigt lätt blev jag klarvaken i samma sekund han tog i handtaget till dörren.

Konduktören, SJ anställd och allt, var minsann inte van att inte kunna utföra de saker han var satt att göra. Sagt och gjort, han tog ett rejält tag i axlarna på kollegan i den mittersta slafen och ruskade till så det stod härliga till varvid han fick ett sömndrucket, ganska irriterat svar "va f-n gör du, gubbe" med en tydlig västkustsk accent. Den något sömndruckne får då till svar att det minsann sitter ett meddelande på dörren att det var beställt väckning 03.00. Efter en stunds ordkastande fram och tillbaka och osande av verbalt svavel försvinner slutligen konduktören ut i korridoren, starkt funderande på sitt yrkesval och kollegan somnar raskt om samtidigt som ett dovt fnitter hörs från underslafen där sömnmarodören befann sej.

Uppvärmning 2.

Denna incident inträffade en kvart innan tåget kom fram till stationen. Alla höll ögonen på sina väskor och skidor. En speciell person höll ett krampaktigt tag i sina "jättedyra lääängdskidor" som han beskrev dem och hamnade i och med detta uttalande obönhörligt långt ner på listan över de som man kunde tänkas umgås med, längdskidåkare.

När det återstår fem minuter begav sej längdskidåkaren in i sin kuppe för att kontrollera att han inget glömt och konstaterar vid återkomsten att hans skidfodral men dyrgriparna inte står att hitta. Samtidigt ilar konduktören förbil och förkunnar att vår anhalt närmar sej samt att man ska göra sej beredd att stiga av. Den stackars längdskidåkaren älgar fram och tillbaka i tåget som ett jehu och stannar till vid oss andra efter femte rundan, genomsvettig och högröd i ansiktet av oro och ansträngning. Tåget bromsar in vid perrongen samtidigt som en kollega kommer ut från toaletten och säger högt "det står ett par skidor på muggen, konstigt ställe att ställa dem på..". Jag har aldrig gillat vuxna karlar gråta.

Nivån var fixerad.

• Läs mer »

Detta var ett mycket typiskt och helt galet distievent.

Det hände i Vemdalen på högfjällshotellet där allting fanns, hygglig skidbacke, få övriga gäster, bra mat och rum samt mycket tid för att diskutera vardagens vedermödor över gränserna mellan leverantör och distributörer. För nu var det tre av dem på ett fabrikat. Och leverantören hade gett sej sjuttsingen på att nu skulle tekniknivån höjas rejält, både internt och hos säljarna hos distributörerna. Det var bara grabbar då inga tjejer tagit steget att bli utesäljare vid den här tiden.

Menigheten skulle lära sej grunderna i Power Basic tillräckligt djupt för att samtliga, var och en, kunna demonstrera ett litet utvecklingssystem för Power Basic. Alla var på plats, allt från de garvade ringrävarna till de något mer oerfarna debutanterna.

Våra två mentorer hos levarantören, tillika kursens initiativtagare och föreläsare, hade, påstod en av dem i alla fall, fått carte blanche på utbildningsmaterial så vad kunde gå snett med en sådan sällan skådad kunskapstörstande skara elever ivrigt stirrande upp mot podiet där den ene av föreläsarna iklädd en brun och vit Vemdalen toppluva med ett glas rött i handen presenterade "Vin Technology AB"?

Framför fanns en ståtligt byggd bana, Fischer&Price (inte helt billig i inköp, alltså) där målet var att via ett Power Basicsystem få en vagn som man ställt ett vinglas på (utan att darra på manchetten), se till att den färdas en meter på räls till andra änden och där se till att den kommer i rätt läge och sedan låta en vindrutespolaremotor med spolartank fylla glaset med något rött. Sedan skulle vagnen köra spåret tillbaka till "Start".

Det fanns ett antal givare att kontrollera, allt för att göra det hela svårare och det fanns en hel saker som kunde gå snett, t.ex fick vi alla en praktisk erfarenhet i statisk elektricitet och vad dylikt kan ställa till med.

• Läs mer »

Klart att det var bättre förr. Allt var bättre förr, om inte annat så därför att allt var så enkelt och okrystat. Raka passningar, inga skruvade historier.

1974 var Elfa var störst och distributörerna hette bland annat Nordqvist & Berg, Elcoma,  Lagerkranz, THs Elektronik, Gösta Bäckström, Interelko och Multikomponent. Både Elcoma och även Tisco, som "försvann" detta eller nästkommande år, var distributörer ägda av Philips respektive Texas Instruments. De flesta distributörer var svenskägda, Multikomponent, ITT ägt, var ett undantag.

Den 18 november i nådens år 1974 klev jag in genom dörrarna på en av dessa distributörer och blev kvar där betydligt längre än vad jag hade trott, närmare bestämt i 27 år.

Uppdelningen var enkel, lagerdistributörer och agenter. De som var agenter var tillverkarens förlängda hand och det var allt från "mycket känsligt" till "gud förbjude" att stå axel mot axel med någon annan tillverkare av liknande produkter under samma paraply. Det var "marknaden och katalogen" som var ledorden för lagerdistributörerna.

GB var TI, N&B var Fairchild, Elcoma var Philips och kunde i och för sej inget annat göra och Interelko var Motorola. Det skulle dröja ännu några år innan multidistributionen var ett faktum.

Omsättningen på folk var relativt sett ganska liten, för de som flyttade på sej hägrade agenturföretagen mest för det var inte alltid som tillverkarna hade egna kontor i Sverige.

IM mässan var tillfället då man fick en möjlighet att prata med "konkurrenterna", alltså de som senare brandades om (inte av Rifa) till  "kollegor". Det skulle dröja ytterligare några år innan tillverkarnas distributörsmöten blev till den tidens "chatroom" men mer om denna företeelse senare.

Ericsson var en STOR ikon då eftersom de i folkmun kallades för OEM kund, vilket i princip alla kunder var vid denna tid enligt förkortningen som ju stod för "Original Equipment Manufacturer", men när tillverkarna sade att "denna produkt är enbart för OEM kunder" suckade ofta auditoriet med ett drömskt uttryck i ögonen för då var det just Ericsson som avsågs och det låg en ouppnålighet över själva ordet "OEM".

(fortsättning följer..)

• Läs mer »